Det är inte mer än att jag faktiskt börjar undra vad som händer med mej. Att jag hamnar i en svacka är ju inte så ovanligt. De brukar ju gå över ganska fort. Men nu har det verkligen varit extremt. Det var länge sen det var så här illa. Men botten måste ju nås tillslut så att man kan börja sikta mot toppen igen.
Jag träffade Meo idag, det är en riktig vän, som dessutom har styrt upp mitt liv. "Gå denna kvällskurs - den kommer vara bra för dej." Det är inte mer än att jag blir lite lycklig igen. Man kan ju inte vara deppig på heltid.
Att jag sen dessutom hade träning idag och vi var väldigt många och jag fick träffa Erika igen efter drygt ett halvår gjorde dagen ganska bra ändå. Det är hårt när min sinnesstämning inte kan bete sej, men vad gör man åt saken? Bara bita ihop och gå vidare. Det går ju över tillslut iaf.
Planen jag har nu är iaf ensam är stark. Och den tänker jag hålla fast vid!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar